tisdag 31 januari 2017

En overklig känsla


Ensamma i hela Afrika!  Strax efter sex när ljuset precis kommit var det verkligen bara vi, vår guide, en milsvidd savann och alla djuren. Helt otroligt! Vi bara stod upp i vår Toyota Landcruiser och tittade över taket på hundratals impalor som betade. Helt tysta tittade vi på skojbråk och lyssnade på ljudet när hornen tjongades mot varandra. 



Körde en bit och stannade sen och bara tittade på en hjord med 150 bufflar som vandrade. Dom har ingen ledare berättade guiden utan när en går så följer dom andra med. Dom är ofarliga om man sitter i bil men är man oskyddad kan dom anfalla. Tror inte en bil heller är så mycket skydd när hjorden sätter fart. Fascinerande att bara titta på iallafall. Ett par meter ifrån. 



Impalor, impalas, vad det nu heter i plural, är så himla fina. Det är lejon också. Men betydligt farligare. Hade turen att få höra det ryta och det är läskigt fascinerande. 


Har aldrig varit tre meter från ett lejon förut. Helt fantastiskt! 


Gnu har ett bra luktsinne och zebror ser bra. En bra kombo helt enkelt så dom lever ofta bredvid varandra och med varandra. Gnuer är väl lika fula som zebror är vackra. Men också så rofyllt skönt att bara titta. 



Elefanter och giraffer är ju lite mer vanliga djurparksdjur men det är ändå nåt speciellt att se dom live. 



Naturen och djuren och det blir meditativt på nåt sätt. Tyst, lugnt och rofyllt! Även om det regnade och var rätt svalt igår eftermiddag så var det mycket mer liv och rörelse idag på morgonen. Kul att ha fått vara med om båda. Och ett ensamt djur är vackert och lättare foto-objekt men mängden av djur är fascinerande på sitt sätt. 


En märklig kväll

Bokat middag till 19.30 på Wildlife Camp i Mikumi. Strax innan öppnar vi dörren till vår bungalow för att knalla iväg i mörkret till restaurangen. Möts då av två massajer och en direktörsassistent. Massajerna ger oss varsitt paraply och assistenten frågar efter nyckeln för att förbereda rummet för natten. Eskorterade av en massaj som går först och lyser på omgivningarna och en som går sist kommer vi till restaurangen. Där möts vi av en kypare och visas till det enda dukade bordet. 


Blir typ en Lady och Lufsen-kväll. Vi är verkligen dom enda gästerna. Skyddade av två massajer som sitter en bit bort och med jämna mellanrum lyser ut på savannen och spanar efter djur. Och uppassade av kyparen som serverar de olika rätterna. 





Dessutom beskyddade av Tor som slår med sin hammare så det blixtrar och dundrar och bjuder på ett fantastiskt skådespel. 

Till kaffet och efterrätten kommer Martin,  hotell-förvaltaren. Han ursäkter att han inte kunnat ta emot oss personligen pga bankärenden. Men nu gottgör han verkligen det. 

Svårt att sitta lugnt när man vet att en massa människor arbetar och finns bara för oss. Väntar på att få diska och sova, typ. Dom är fruktansvärt artiga och det är mycket "enjoy your evening" men ändå. 

Dricker iallafall påtår innan vi går tillbaka. Återigen eskorterade av de två massajerna och ett 50-tal impalas. Känslan går inte att beskriva. Helt overkligt! Kliver in i den för natten iordninggjorda bungalowen. Gardiner fördragna för myggnätsfönstren med utsikt mot savannen. Myggnäten runt sängen draperade och rummet sprayat med insektsmedel. 


Ligger nu insvepta i myggnät och lyssnar på regnet. Och väntar på att generatorn ska stängas av om en stund och hela stället bli kolsvart. Har lagt varsin pannlampa på nattduksbordet. Imorgon kl 6 är det nytt safari. Och kl 8 ska vi äta frukost. Får se om vi är ensamma då också! 



Highway?

Från Dar es Salaam och genom Tanzania finns bara en väg. Det är också den enda vägen till Zambia och Malawi. Och kanske framförallt deras enda väg till havet. 

Vägen är ingen motorväg direkt men för det mesta finns iallafall en mittlinje. Vanliga personbilar finns i princip inte. Tur är väl det! Men mängder av bussar och lastbilar. Och människor! Som går och cyklar, driver kor och säljer frukt. Små barn som går till skolan och från skolan.  Det tar 6 timmar att åka dom 300 km från Dar es Salaam till Mikumi. Vägen går rakt genom nationalparken så i fem mil får man dessutom samsas med elefanter och giraffer, apor som skuttar mitt i vägen och lite annat smått och gott. Rätt roligt så här när man är på semester men totalt ineffektivt. 







söndag 29 januari 2017

Mediterrano


Bor på ett hotell som vi varit på förut. Inte bott här men käkat seafood-middag på stranden vid Indiska Oceanen där vågorna slår mot de skydddande fönstren. 

Spännande att vara här i dagsljus och kunna utforska omgivningarna till fots. Som sällskap hade vi en massaj. 


Massajer vaktar hotellomrrådet och när vi nu lämnade det så fick vi en skyddande bevakning. Han höll sig på lagom avstånd och störde ju inte direkt. Kändes till och med rätt skönt faktiskt även om vi inte räknat med det. När vi kom tillbaka försvann han diskret in i skuggan. Inga pengar utan bara beskydd. 







lördag 28 januari 2017

I sista sekunden

Gustav körde oss till Landvetter. Lämnade in väskorna och kom genom säkerhetskontrollen utan problem. I Pocket Shop skulle vi köpa några böcker och då insåg Kalle att han glömt plånboken hemma. Passet hade han så vi kunde nog klara oss. Eller inte? Lite sårbart trots allt! Ringde Gustav som slängde sig i bilen med den saknade plånboken. Under tiden Gustav körde träffade Kalle några gamla arbetskamrater och jag köpte böcker. Och istället för "go to gate" blev det "final call". Shit! Planet skulle gå tidigare än avgångstid. Lite taktiksnack och vi chansade. Kalle tillbaka ner i avgångshallen och ut på gatan och jag vankade omkring utanför passkontrollen. Jag fick direktreferat om vart Gustav var och hur många bilar det finns som ser ut som våran och han om utropen med Turkish Airlines till Istanbul. När vi blev utropade med namn undrade passpolisen om det var jag och om jag väntade på nån. Rätt gissat! Det kommer nån springande där borta säger dom, det är nog han. Helt rätt! Som sista personer kom vi ombord och planet kunde lyfts. Tolv minuter före avgångstid!